Från vikingatid till medeltid
Redan i slutet av stenåldern, eller för ca 4000 år sedan, fanns det bosättningar på Gotland och i området där Visby finns idag, men då var hela den nedre delen av den nuvarande staden under havsnivån. Under den hedniska tiden, dvs fram till 1000-talet, härjade vikingahövdingar och olika nordiska kungar längs öns kuster. Gutarna lyckades dock att strida för och freda sin ö samt behålla sin oberoende ställning.
Man tror att Gotland från 600-talet och fram till 1361 var mer eller mindre självstyrande som Bonderepubliken Gotland. Det dröjer dock till vikingatiden på 1000-talet innan det blir en fast befolkning på ön och då var nuvarande Almedalen i Visby en skyddande havsvik med en hamn för mindre handels- och fiskebåtar. Under tidigt 1000-tal kom den norske kungen Olav Haraldsson, även känd som S:t Olof eller Olof den helige efter sin helgonförklaring, till Gotland. Det sägs att han tog med sig kristendomen till ön och till de som inte ville lyssna på honom förkunnade han den kristna läran genom mordbrand, stympningar eller rena avrättningar.
Visbys storhetstid
På 1100-talet var Gotland en knutpunkt för handeln med Ryssland och då började en betydande handelstad för hela Östersjöområdet växa fram i Visby. Gutarna knöt genom avtal vissa band med den svenska kungen och även tyska handelsmän kom till Visby. De sistnämnda hade med sig kunskap om försvar av nordtyska städer och redan på 1150-talet byggdes två försvarstorn vid hamnarna, varav Kruttornet vid Almedalen står kvar än idag. Som skydd mot fienden och senare kanske även mot bondebefolkningen utanför staden börjar man bygga ringmuren på 1250-talet och den står klar såsom vi känner den ca 1350.
Visby nådde sin storhetstid under 1200-talet när Hansan, ett handelsförbund mellan nordtyska städer, tecknade handelsavtal med staden. 1285 började gutarna även betala en skatt till den svenska kungen och ön betraktades i viss mån som svensk, dock med starkt självstyre. Visbyborna hade genom egna handelsavtal samt med bygget av ringmuren förmodligen försvårat för bönderna utanför staden att bedriva handel. Det ledde 1288 till ett inbördeskrig mellan bönderna och Visbyborna och den svenska kungen måste medla fred mellan parterna.
En del av rikedomarna som gotlänningarna samlade på sig genom handeln använde man till att bygga mer än 100 stenkyrkor på ön, varav åtminstone ett dussin fanns innanför ringmuren. Öns storhetstid fick en början till slut 1293 när Hansan flyttade handeln med Ryssland till Lübeck. Därefter kommer eländena slag i slag med början runt 1350 när digerdöden drabbade Gotland och man uppskattar att en tredjedel av befolkningen dör i sjukdomen.
Slut på självstyret
Självstyret för ön tog slut när den danske kungen Valdemar Atterdag intog Gotland år 1361 och i samband med sammandrabbningar dödades ca 1800 bönder utanför de låsta portarna. Visbyborna öppnade portarna efter förhandlingar och kapitulerade utan strid samt mot att man betalade en lösen skonades staden även från plundring. Sedan står det i många historieböcker att ön förblev dansk i 284 år fram till freden i Brömsbro 1645.
Dock intogs ön år 1391 av sjörövare, kallade Vitaliebröderna, från nordtyska Meckleburg. De stred och härjade på Östersjön för att deras avsatte kung Albrekt skulle få tillbaka den svenska kungatronen. 1396 hade Hansan fått nog av sjöröveriet mot deras städer och handelsflotta i Östersjön. De anföll och drev ut Vitaliebröderna från Visby, som dock återvände året efter och härjade återigen runt i staden. Tyska orden, som hade nära band med borgarna i Visby, kom till undsättning 1398 och tvingade slutligen bort Vitaliebröderna från Gotland. Det sägs att Tyska orden även började bygga det som skulle bli Visborgs slott.
Kalmarunionen bildades 1397 och samregerades av den danska unionsdrottningen Margareta och Erik av Pommern fram till hennes död 1412 när Erik ensam tog över som unionskung. 1408 lämnar Tyska orden över Gotland till Erik, som strävade efter att sätta sig emot Hansan på alla möjliga sätt. Han blev dock impopulär i alla delar av unionen och blev avsatt som unionskung i land efter land och flydde i slutet av 1430-talet till Gotland. Han bosatte sig då i Visborgs slott och byggde även ut slottet medan han ägnade sig åt sjöröveri mot Hansan och andra handelsfartyg. 1448 befallde den svenska kungen Karl Knutsson Bonde att man skulle anfalla Visby och tvingade även Erik att lämna Gotland för gott.
Det danska styret
Den danske kungen Kristian l såg dock Gotland som en dansk ö och sände samma år en flotta under befäl av Olof Axelsen till ön. Olof intog ön och därefter var han och två av hans bröder, även kallade Axelbröderna, danska länsherrar över Gotland i nästan 40 år. De två äldre bröderna dör i pesten 1464 och yngsta brodern Ivar Axelsen Thott tog över som länsherre och även han byggde ut Visborgs slott. Ivar var gift med dottern till den svenska kungen och när denne dör 1470 vidtog en maktkamp om den svenska kungatronen. Sten Sture den äldre tvingade 1487 den sista Axelsbrodern att lämna Gotland. Ivar lyckades dock befästa det danska styret genom att överlämna ön till den danske kungen Hans, även känd som Johan ll såsom kung över Sverige.
Då efterträdde en dansk länsherre vid namn Jens Holgersen Ulfstand, som inte hade några begränsningar vad gäller beskattning och förtryck av gotlänningarna. Han såg det snarare som en möjlighet att skaffa rikedomar och sten från Gotland till sin borg som han låter bygga i skånska Glimmingehus, men 1509 tvingas även Ulfstand bort från Gotland.
Ulfstands efterträdare Laurens Schinkel hade arbetat för Ivar Axelsen Thott och han kom tillbaka till Visby efter 30 års frånvaro. Nu fann han ett Visborgs slott som var en skamfläck efter årtionden av eftersatt underhåll samt en befolkning i fattigdom och svält. Han arbetade för befolkningens bästa och höll inte på med sjöröveri, men det gillades inte av Kristian ll, i Sverige kallad Kristian Tyrann, som tvingade bort honom från ön.
1517 blir istället Sören Norby ny länsherre över Gotland och han hade tidigare varit sjörövare under Ulfstand och började kapa skepp som tillhörde Danmarks fienden. Kristian Tyrann besegrade 1520 Sten Sture den yngre och blev då kung över Sverige och därefter följde några år av förtryck av den svenska befolkningen. Under ledning av Gustav Vasa och med stöd av Lübeckarna lyckades man att 1523 störta tyrannen från den svenska kungatronen.
Året efter sände Gustav Vasa även en flotta till Gotland, men befälhavaren Berent von Melen gjorde bara några misslyckade anfall mot Visby. Han hade varit sjörövare tillsammans med Norby och man misstänte att han istället anslöt sig till Norby. Under tiden hade Kristian ll även störtats från den danska kungatronen. Då bestämde sig Norby för att segla iväg och ge sitt stöd till ett pågående uppror i södra Sverige för att försöka återföra Kristian ll som kund av Danmark. Det gav Lübeckarna chansen att i maj 1525 möta upp Norbys flotta där alla hans skepp förstördes. Därefter begav sig Lübeckarna till Visby för att en gång för alla driva ut Norbys män från Gotland.
Lübeckarna ankrade upp på den norra delen av ringmuren där kanonerna på Visborgs slott inte kunde nå skeppen. I maj 1525 började man beskjuta ringmuren med skeppskanonerna och det sägs att det var då muren skadades där den så kallade Lübeckerbräschen finns än idag. När Lübeckarna stormade över den skadade muren brände Norbys mannar, för att bromsa in anfallet, hela den norra delen av staden som då mestadels bestod av trähus. Även flera av stenkyrkorna i den norra delen av staden skadades svårt i branden. Norbys män lyckades samla försvaret i Visborgs slott och hålla ut mot belägring och stormningsförsök. Efter förhandlingar mellan Lübeckarna och den danska kungen Fredrik l lämnade sjörövaren Norby ön för alltid.
Olika danska länsherrar fortsatte att styra över Gotland de närmaste 120 åren och mot flera av länsherrarna framfördes det klagomål till danska kungar om att de alltför hårda beskattningarna och påtvingade handelsavtal. Oftast fick den gotländska befolkningen svagt eller inget stöd från den danska kungen eller så blev reaktionen fördröjd med flera år. Erik av Pommern och de efterföljande danska länsherrarna hade alltså mellan 1408 och 1648 förtryckt och beskattat alla gotlänningar så att deras rikedomar då var ett minne blott.
Den lutherska läran och förfallet
Den lutherska läran hade tagit över och under reformationen på 1530-talet övergavs alla kyrkor i staden förutom Sankta Maria, som än idag står kvar som den vackra vita domkyrkan mitt i staden. Flertalet kyrkoruiner användes under de kommande århundradena som förråd och magasin eller lador och stall. Ruinerna plundrades även under 1600- och 1700-talet på sten för att användas som byggmaterial till nya hus i staden.
Svenskarna och turisterna tar över
Efter freden i Brömsebro 1645 blev Gotland svenskt förutom under några danska år fram till 1679 när danskarna slutligen förvisas från ön. Fram till 1800-talet hade staden förfallit men man hade lyckats rädda ringmuren näst intill intakt och då blev det även förbud mot att plundra kyrkoruinerna på byggnadsmaterial. På 1800-talet fick historiska monument stor uppmärksamhet världen över och Visby blev högvilt för konstnärer och författare.
Staden fick äntligen ett uppsving när turismen började ta fart i mitten av 1800-talet och den invasionen har bara tilltagit sedan dess. Turismen är alltjämt idag en mycket viktig inkomstkälla för Visby och även för resten av Gotland, så känn dig välkommen till en historiskt intressant ö.
